Rescuebarnen

Vi jobbar med rescuehundar.

Vad är då en rescuehund? En liten en som kommit på avvägar från sin familj, en liten en familjen inte hittar igen, en liten en som ingen vill kännas av, en liten en som aldrig varit älskad, en kvarglömd julklapp, en oönskad födelsedagspresent, en högt älskad familjemedlem som man av ekonomiska skäl tvingats ge upp, en liten en som man gett upp för hundens egen säkerhet då grannarna klagat, en liten en som hyresvärden inte vill veta av, en liten en vars ägare dött.. en liten en... en liten fyrbent ängel...

Ute där finns dom rescuegrupperna som tar sig an dessa våra älskade små...

En sån liten älskad är den här finaste killen REX

Rex klev in på en gård på Irland och höll sig i närheten av gården i två månaders tid. De var inte så att de på gården ville behålla honom utan de fick helt enkelt inte tag i honom. Efter två månader lyckades de till slut fösa in honom i en bil och åkte raka spåret till West Cork Welfare 

Group med honom. Det var i juni 2013....

Tina jourmatte  berättar :Vill här presentera en liten go kille som heter Rex. Han har varit i Sverige sedans juni men vi valde att inte lägga upp honom då han behövde få landa i lugn och ro. Rex är en Bordercollie mix på ca 2,5 år. Han har tillbringat halva sitt liv på ett West Cork och hade inte haft så många intressenter där då han var rädd och skräckslagen. Innan de lyckades fånga in honom hade han drivit runt ett lantbruk i två månader. De lyckades till slut lura in honom med hjälp av gårdens hundar och stängde dörren bakom honom.

När jag första gången fick syn på denna bild så var min första tanke ”honom ska vi ha”. När jag sedan förmedlade till Rescuet att vi gärna ville hjälpa Rex så var det blankt nej. ”Vi skickar inte så svåranpassade hundar till er, ni kommer inte att kunna placera honom”. Ja ja tänkte jag, säger de så, så är det väl så. Hade dock svårt att släppa honom och varje gång jag besökte deras hemsida så tittade han på mig och sa, ”snälla ta mig härifrån”. Jag (Tina) och Ann-Catrin åkte sedan över till Irland för att träffa människorna och hundarna på West Cork och där var han igen, ”Mitt lilla projekt”, visst det låter inte bra men jag hade inte gett upp. Jag fick träffa Rex i den stora hundrastgården och han försökte för sitt liv komma undan, men jag och Katy som jobbar där satte oss i gräset och jag fick till slut klappa honom. Ögonen var så ledsamma och man såg smärtan som han bar på, kan jag lita på dig sa han? Ja det kunde han. Tog åter upp frågan om vi inte fick ta oss an honom och nu fick jag ett positivt svar med mycket tvekan. Jag lovade att jag själv skulle ta hand om honom hemma hos mig och om han aldrig blev redo skulle han få stanna hos mig livet ut. Han var ju ”mitt lilla projekt”.

Nu började förberedelserna för transporten och jag började tveka på mig själv. Vad hade jag givit mig in på? Skulle jag verkligen klara av honom? Jag visste ju vad de sagt på West Cork om honom men nu var det för sent för att backa. Har haft flera rädda hundar hemma tidigare men detta var en nöt att knäcka.

Så kom då äntligen dagen för resan. Vet inte vem som var mest nervös, jag eller de på West Cork. Transportören hade stränga förhållningsregler vad gällde Rex.Halsband, sele och koppel satt på hela resan och det var skrivet att bara jag skulle få handskas med honom när han nådde Sverige. Vilket förtroende, gissa om jag var livrädd? Om någon gång så var det nu det skulle hända att jag tappade en hund.

Så var det dags att möta upp transporten. Jag valde att åka 30 mil och möta transporten istället för 8 mil bara för att i lugn och ro kunna ta emot Rex.

Här ser ni mig krampaktigt hålla i honom. Han var nog inte bara lite rädd utan mycket. Jag vågade inte släppa ner honom på marken utan satte in honom i bilen direkt. Rastning och det fick vi ta när vi kom hem tillsammans med de andra hundarna.

Nu började det knepiga. På rescuet hade Rex flippat ur så fort man satte på halsband och koppel, han rullade, hoppade och försökte bita sig loss så hur skulle jag lyckas? Jag hade hängsle och livrem på dvs halsband och koppel, sele och koppel. Men vad hände? Inget hände! Första veckan utforskade vi bara tomten men efter den så är det Rex som står först vid dörren och bara vill ut på promenad och aktivering.

Men så här bra kunde det bara inte gå. Vi var ju tvungna att få lite bakslag och det var inte i beteende utan vad han fått utstå tidigare i sitt liv. Rex hade svårt att lägga på sig vikt och jag hade känt något smått och litet under huden så jag tog honom till veterinären. Jag var inte helt främmande för fynden som gjordes men jag var väldigt chockad. Vem kan vara så elak?

Alla vita prickar som man ser på röntgenbilden är hagel. Någon elak människa hade skjutit på Rex. Inte undra på att han var rädd för människor. Man kan undra vad mer han har fått utstått.

Vi beslutade att ta prover för att se om han var förgiftad men han har haft tur i oturen. Haglet ligger väldigt grunt och har inte gjort någon skada för funktionen. Ingen blyförgiftning. Detta måste ha hänt för över 1,5 år sedan. Den underbara veterinären kontaktade andra veterinärer i utlandet för att få mer kött på benen. Rex kan gott och väl leva tills han blir 15 år blev svaret, inget att oroa sig för. Lätt att säga men svårare att få in.

Nu har det åter gått en tid och Rex är fortfarande lite rädd i trängda situationer men han är en lycklig kille som älskar livet. Han står först vid dörren och vet inte hur fort vi kan komma ut. Han kommer så fort jag ropar på honom. Han leker och busar med de andra hundarna vilket han aldrig gjorde på rescuet utan han satt i ett hörn och tryckte.

Vad är då slutklämmen på detta? Jo det går om man ger sig katten på det. Jag ångrar inte en sekund att jag öppnade min dörr för Rex. Skam den som ger sig.

Nu kommer det svåra, ska han få stanna eller är det dags för honom att hitta sitt hem? Jag önskar att jag kunde behålla honom men det är inte rättvist för varken han eller mina egna hundar.

Rex söker nu någon som vill fortsätta att bygga upp och stärka hans förtroende.

 Älskade Rex! / Tina

Han är en helt underbar liten kille som nu bara vill leva sitt liv ÄNTLIGEN och med stöd av någon som vill älska honom och visa honom hur underbart livet kan vara.