Friendsforever : Irlandsresan april 2014

Ofta får vi frågan, är det inte otäckt att åka till Irland? Att se alla hundarna? Att välja?

Kommer ihåg min allra första resa till Irland till ett rescue, hjärtat grät, klart man ville ta hem dom alla!
Jag blev så klart kär, i flera stycken..minns henne som i går finaste Khatie, en gammal tandlös greyhoundtik som försökte göra sig vacker inför kameran, hon stoppade in tungan och visade upp sitt modigaste ansikte.

Underbara älskade ..vi åkte vidare till ett annat rescue för att lämna av två hundar som sedan skulle slussas vidare. Jag minns att jag blev helt stum efter det besöket..det fanns liksom inte ord att sätta på alla känslor, tog nog nära en timme innan jag kunde säga någonting..skönt då med en klok kvinna som förstod att inte där och då åka till nåt pound..

Sedan har det blivit flera resor. Tina och jag ( Ann-Catrin ) har rest flera vändor nu och jag vet inte vad det är, vänjer man sig eller är det så att man jobbar sig in i problematiken så att man till slut ser vad som är nödvändigt och vad som är krydda?
Säkert är att några pengar har inget ärligt rescue, det drivs av eldsjälar som viger sina liv åt hundarna och lever i en tillvaro på gränsen till personlig konkurs.
Det är ett val de har gjort att hjälpa dessa hundar, liksom vi har gjort vårt, att försöka jobba för dessa hundar och alla ni som valt att adoptera, joura, stötta, har gjort ert, men vi lever inte med de där 9000 eurona back hos veterinären och lägger alla våra kronor i övrigt på hundmat, bäddmaterial och mediciner.
Varje resa hör vi hur dessa eldsjälar berättar om sina drömmar, hur man skulle vilja förbättra och bygga, hundhus och rasthagar på ett annat sätt än vad som finns i dag...om inte pengar vore ett problem..

Man kan inte annat än att imponeras! Och ibland kan jag tänka, bara de inte ger upp, bara de inte stänger igen, då har hundarna ingen chans!

Resan vi gjorde nu sist var fantastisk! Irland är otroligt vackert i all sin glans och visade upp sig från sin bästa sida med 2 soliga dagar.

. Vi har öppnat upp ett samarbete med West Cork Animal Welfare Group. De kontaktade oss då det är trögt nu, väldigt trögt att finna nya hem åt hundarna på Irland och sedan det infördes rabieskrav även till England blir hundarna stående i 3-4 veckor på Irland innan de kan resa dit och risken är då att den rescueplats som fanns i England, blir tagen av någon annan hund. Varje år får vi höra att det är värre än någonsin..nu börjar vi själva undra..men vi jobbar på..hund för hund..

Fina kennlar har dom på West Cork, en liten yta utanför inomhuskenneln med tak och gummi matta, ett utrymme utanför kennlarna för utomhusvistelse och till höger i bild, till höger om plattorna ett stort inhägnat område med gräs.De hundar som kan vara lösa motioneras dessutom lösa på egna marker.

Och..ja..det är havet man ser där nere..

Finns ett annat litet inslag här också..hästar ..så alla hundar som rör sig på markerna möter dom..

Vi träffade så många godingar, fick ett fantastiskt mottagande och mötte så många hundmänniskor som inte är rädda för att kavla upp ärmarna och köra på ännu ett varv.

Jennifer med en av hennes skyddslingar.

Kathy och Jimmy.

Många bilder och info kommer om alla hundarna på hemsidan.

Sen var vi bara tvungna! Här är det! Havet!

Så full fart vidare upp till Dog Rescue Coolronan.

Här har vi varit många gånger, men det är så guld värt att få möta alla sköna hundar så att vi kan beskriva dom, känna på och..ja välja.

Här är Tina med Hector,Christina och Britney.Vilka goingar.

Inget är ju som den där egna lilla stunden i solen, Violet och så Benson ständigt på jakt efter fler kramar.

Ramona och Janey, lilla Janey som så behöver just gos och mys eller TLC som irländarna säger.

Finn som varit på rescuecentret hur länge som helst, vi möter honom varje resa..

Så vänder vi hemåt fullpackade med intryck och bilder men också med så mycket tankar och idéer.

Med en djup respekt för de som jobbar på så hårt i denna cirkus som aldrig tycks ta slut.

En underbar och viktig resa, ändå finns frågetecknet där.

Vi får frågan ibland från någon som gärna skulle vilja åka över och hälsa på, så tänker jag oj, det kanske inte är en sån bra idé eller ja det borde alla göra för att få en bild av hur det egentligen ser ut?

Bilden av den lilla valpen utan päls full i skabb, av en annan valp med en krossad käke, av collien som är så mager så att man ser revbenen genom den tjocka pälsen, av lurchern med en svullnad som inte vill ge sig, av William som verkligen kämpar alltjämt, av den lilla valpen med benbrottet, av valpar nu 4,5 vecka gamla som just kommit in..av.. ja..de där bilderna vi inte visar..för där är det upp till dig om du vill engagera dig djupare, ta reda på, vara delaktig av..

Imponerade blir vi av allt arbete som läggs ned och vi försöker med er hjälp att göra vår bit, hjälpa hundar ut, så att andra kan få en chans att komma in och donera pengar, så mycket vi bara kan.

Via vårt BG 887-9777 kan du donera, öronmärk pengarna på din insättning till vad du vill de ska gå till.

Snart kommer det hem ett helt gäng godingar, under tiden vet vi att de är väl omhändertagna av människor som brinner för våra fyrbenta vänner.